Justtoclearmyhead.
VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG!
Jag har beslutsångest. Jag har beslutsångest om detta inlägget. Det kanske är superdumt att skriva om det här. Men eftersom jag vet att de personerna jag talar om läser och eftersom jag måste få lufta mig lite, så skriver jag det här, i MIN blogg.
En del av mig är på tok för envis för att krypa till kors och vara den som tar upp det. Jag har egentligen inte ägnat det speciellt mycket tankekraft åt det eftersom det egentligen aldrig hänt något. Jag menar.. Det finns ju inget vi kan sätta fingret på. I alla fall inte från min sida. Jag antar att man glider isär efter ett tag och helt enkelt inte "klickar" längre. Självklart är det synd men det är nog sånt som händer. Folk förändras ju verkligen med åren.
Saker som dock inte behöver hända är ju all skitsnack runt omkring. Jag har inte sagt något illa om er och skulle uppskatta om mig inte pratade illa om mig. Mina nära och kära ska inte behöva komma hem efter en ute kväll och ha fått höra en massa skitsnack.
Jag hade egentligen tänkt att fortsätta skita i allt men efter en händelse igårnatt så kom jag på andra tankar. Det vi sysslar med sårar de vi tycker om. Dom ska ju inte behöva lida för att vi inte drar lika. Och det kanske är just därför som vi borde sätta oss ner och reda ut vad det är som hänt.
Det som stör mig mest av allt är att jag faktiskt försökt en gång. Jag försökte ta kontakt men blev helt avblåst. Kommer jag blir helt dumförklarad om jag försöker igen eller är jag den som framstår som det större personen?
Tydligen så har jag varit provecerande i bloggen och på facebook. Jag har två bekännelser här. Bekännelse ett är att jag ibland har lagt in en och annan mening för att sticka vissa folk i ögonen. Det är sån jag är som person. Jag låter inte trampas på och jag är inte konflikträdd. Bekännelse två är att jag faktiskt inte tänker så mycket när jag bloggar. Jag skriver det som faller mig in och jag har absolut inte bloggen för någon annans skull än min egna. För att jag ibland vill kunna skriva av mig eller bara visa min familj vad jag sysslar med.
Självklart vill även jag att hela välden ska komma överens och att alla är vänner med alla. Men vi lever inte riktigt i den världen. Jag har sagt upp bekantskapen med vänner innan utan problem och om det är befogat så ägnar jag inte en enda tanke till på det. Skillnaden här är ju att det finns inget som hänt. Jag hörde skitsnack och försökte ta upp det. Eftersom jag blev ganska förvånad över hur lite folk kunde bry sig om vänskap så tappade jag all ork.
Jag tänkte på de gångerna jag hjälp till. De gångerna man tröstat och faktiskt försökt. Man får inget tillbaka. Och jag är inte ensam om att känna så. Absolut inte ensam.
Jag är 21 år nu. Jag är vuxen. Jag orkar inte tävla, men det är tydligen det vissa har fått för sig att jag gör. Nej, jag tävlar inte. Jag bor med min pojkvän, går till mitt jobb och umgås med de vänner jag vill umgås med. Om du sen vill tävla så är det upp till dig. Men om man tror att man ä så speciell att man får en hel blogg om sig själv... så borde man nog tänka om. Det har jag börjar göra i alla fall.
Jag vet inte vart bollen ligger nu faktiskt. Vems tur det är att kasta? Jag vet inte heller vart jag vill komma med detta milslånga inlägg. Men jag vet att det gör en person lite gladare. Och det är den underbara männsikan som älskar mig fast att han förlorat vissa vänner i spelet, och det betyder allt för mig.
Hånskatt och fnitter kommer man inte lika lång med som ödmjukhet.
Over & Out
Jag har beslutsångest. Jag har beslutsångest om detta inlägget. Det kanske är superdumt att skriva om det här. Men eftersom jag vet att de personerna jag talar om läser och eftersom jag måste få lufta mig lite, så skriver jag det här, i MIN blogg.
En del av mig är på tok för envis för att krypa till kors och vara den som tar upp det. Jag har egentligen inte ägnat det speciellt mycket tankekraft åt det eftersom det egentligen aldrig hänt något. Jag menar.. Det finns ju inget vi kan sätta fingret på. I alla fall inte från min sida. Jag antar att man glider isär efter ett tag och helt enkelt inte "klickar" längre. Självklart är det synd men det är nog sånt som händer. Folk förändras ju verkligen med åren.
Saker som dock inte behöver hända är ju all skitsnack runt omkring. Jag har inte sagt något illa om er och skulle uppskatta om mig inte pratade illa om mig. Mina nära och kära ska inte behöva komma hem efter en ute kväll och ha fått höra en massa skitsnack.
Jag hade egentligen tänkt att fortsätta skita i allt men efter en händelse igårnatt så kom jag på andra tankar. Det vi sysslar med sårar de vi tycker om. Dom ska ju inte behöva lida för att vi inte drar lika. Och det kanske är just därför som vi borde sätta oss ner och reda ut vad det är som hänt.
Det som stör mig mest av allt är att jag faktiskt försökt en gång. Jag försökte ta kontakt men blev helt avblåst. Kommer jag blir helt dumförklarad om jag försöker igen eller är jag den som framstår som det större personen?
Tydligen så har jag varit provecerande i bloggen och på facebook. Jag har två bekännelser här. Bekännelse ett är att jag ibland har lagt in en och annan mening för att sticka vissa folk i ögonen. Det är sån jag är som person. Jag låter inte trampas på och jag är inte konflikträdd. Bekännelse två är att jag faktiskt inte tänker så mycket när jag bloggar. Jag skriver det som faller mig in och jag har absolut inte bloggen för någon annans skull än min egna. För att jag ibland vill kunna skriva av mig eller bara visa min familj vad jag sysslar med.
Självklart vill även jag att hela välden ska komma överens och att alla är vänner med alla. Men vi lever inte riktigt i den världen. Jag har sagt upp bekantskapen med vänner innan utan problem och om det är befogat så ägnar jag inte en enda tanke till på det. Skillnaden här är ju att det finns inget som hänt. Jag hörde skitsnack och försökte ta upp det. Eftersom jag blev ganska förvånad över hur lite folk kunde bry sig om vänskap så tappade jag all ork.
Jag tänkte på de gångerna jag hjälp till. De gångerna man tröstat och faktiskt försökt. Man får inget tillbaka. Och jag är inte ensam om att känna så. Absolut inte ensam.
Jag är 21 år nu. Jag är vuxen. Jag orkar inte tävla, men det är tydligen det vissa har fått för sig att jag gör. Nej, jag tävlar inte. Jag bor med min pojkvän, går till mitt jobb och umgås med de vänner jag vill umgås med. Om du sen vill tävla så är det upp till dig. Men om man tror att man ä så speciell att man får en hel blogg om sig själv... så borde man nog tänka om. Det har jag börjar göra i alla fall.
Jag vet inte vart bollen ligger nu faktiskt. Vems tur det är att kasta? Jag vet inte heller vart jag vill komma med detta milslånga inlägg. Men jag vet att det gör en person lite gladare. Och det är den underbara männsikan som älskar mig fast att han förlorat vissa vänner i spelet, och det betyder allt för mig.
Hånskatt och fnitter kommer man inte lika lång med som ödmjukhet.
Over & Out